Jag vet inte riktigt vad jag vill komma åt med de här inlägget. Jag hittade den här bloggen via olika länkningar på facebook för ett tag sen och inlägget fick mig att stanna till en stund.. Förhoppningsvis tycker ni också om den!

"En av mina största farhågor är att den dagen jag väl summerar min handbollskarriär då inser hur ofta jag har glömt bort att njuta. Det händer att jag beklagar mig över en morgonträning, en helgträning, en bortamatch annandagen (juldagen är en klassisk festdag i Lund, min anm.) och så vidare. När brorsan hör mig gnälla det gnället så tänder han på alla cylindrar. ”För helvete, det är ditt jobb. Du är betald för att spela handboll. Tänk på oss knegare som stiger upp i ottan varje vardag”. Och han har såklart rätt, brorsan. Min passion är mitt jobb och för det ska jag vara jävligt tacksam. Det är alldeles för ofta som man glömmer bort att glädjas.

Igår spelade vi match i Kristianstad Arena och åkte på stryk med 29-21. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om matchen. Vi krigar, går runt på få man, leder med 14-12 en bit in i andra när sedan tar krafterna slut. IFK Kristianstad gör fem raka mål, får medvind och musten går ur oss. När man förlorat är man nedstämd, besviken och arg. Som man ska vara. Det är märkligt, man vänjer sig aldrig vid känslan av att förlora. Inte av känslan att vinna heller för den delen.

Efter matchen tog jag en snabb dusch och satte jag mig ner i min ensamhet i hallen för att sortera intrycken från kvällen. Några meter från mig pratade Nermin i telefon. Nermin, som har ett förflutet i allsvenska Hästö IF, har ryckt in för att avlasta oss då vi för tillfället har en, minst sagt, diger skadelista. Jag vet inte vem Nermin snackade med men jag hörde honom säga något i stil med: ”Klart man är jäkligt besviken, men samtidigt känner jag mig extremt glad för att få ha upplevt den här stämningen i Kristianstad Arena. Det är den roligaste bortamatchen jag någonsin spelat”.

Nermins ord fungerar som en påminnelse om hur priviligierad man är som elitidrottare och hur få förunnat det är att få uppleva det vi får uppleva. Saker som man med tiden börja ta för givet. Visst, det ligger mycket tid och slit bakom men pay-offen gör mödan värd – alla dagar i veckan. Och kanske blir det aldrig så påtagligt som i Kristianstad Arena. Stämningen, atmosfären där är avundsvärd. Därmed inte sagt orättvis. När hallen släcks ner, musiken drar igång och 3 600 personer börjar att klappa taktfast så reser sig varenda hårstrå på min kropp. Det är inte så att jag inte unnar killarna i IFK Kristianstad den enorma backningen man har i sin stad. Det är bara det att jag önskade att alla skulle haft den. För det förtjänar vi.

Snart ska jag in och träffa polarna i laget – och njuta."

Killens blogg hittar ni här

Nej, vi är inte elitidrottare. Men den här sporten vi älskar så mycket ger oss väääldigt mycket.  Kanske en del tårar, men så mycket skratt, glädje och minne också. Sånt vi behöver njuta mer av!
Tjejer, ni är underbara!

/Martina

om ni undrar...



   


/Martina

Som de flesta i de här laget vet så är jag Bajare sen tidigare. Och även om jag visste att Bajenvärlden är stor och stark, så är jag riktigt imponerad av det här.
Man kanske inte tänkte att det skulle vara omöjligt, men inte heller att det skulle bli såhär.
Att kolla igenom alla namn, att se hur snabbt, hur många och vilka som stöttar.. De är stort, iaf i mina ögon.

Bajenhjärtat är stort.. Bajen berör, hör man rätt ofta.

          

På onsdag den 21 mars avgörs elitserien. Hammarby spelar hemma mot Lugi. Oavgjort eller vinst ger Bajen en plats i kvalet för att klara elitserien. En förlust gör att Tumba kan ta platsen – i så fall åker Hammarby ur. Fri entré, ta med alla ni känner!

de anmälda hittar du här, http://www.svenskalag.se/userpage.asp?teamID=4614&UserPageID=14390
　
/Martina

Som ni har väntat! Nu ska jag avslöja med bild hur det ser ut när Elin och Beccan roar sig! Ja det var förra helgen som Elin sov hos oss och båda hade på sig OnePiece! Så nu är det upp till er att gissa vem som är vem, vinnaren vinner;)

Ja, som alla säkert redan vet så har vår älskade firre Sandra gått bort. Hon orkade inte simma mer. Stackarn led av fettma, en sjukdom som ledde till hennes död. Jag vi hade det så fint, jag och firren. Jag tvättade hans vatten två dagar innan hennes bortgång. Jag tror hon hade det bra med mig, jag behandlade henne inte som vilken firre som helst. Hon var speciell för mig!

Pappa stod för den överflödiga maten, jag tvättade bara vattnet och pratade med dem alla. Jag skulle ju kunnat petat på henne lite då och då, då hade hon kanske fått lite träning iaf. Ja det finns så mycket om! Men nu vill jag bara säga som syrran sa, "men nu är firren i fisk himmelen!"

Här får nu se de sista bilderna på snyggingen och min älskling<3